Smärta i underlivet, inkontinens, ont vid samlag och att inte kunna leka med sitt barn. Förlossningsskador kan påverka stora delar av livet. Men normer kring vad som anses normalt gör att många dröjer med att söka vård – och sedan får stånga sig fram till rätt hjälp.

Lisa Guntram, universitetslektor vid Linköpings universitet. Foto: Susan Gollenia/Linköpings universitet

Hon kan inte laga mat. Inte gå promenader. Vågar inte nudda sitt underliv av rädsla för smärtan. Så berättar en av deltagarna som intervjuas i forskningsprojektet Bristningars betydelse om andra gradens förlossningsskador.

– Hon kände en sorg över att tiden som föräldraledig hade präglats av att hon hade så ont, att hon hade missat den tiden med barnet. Hon undrade hur hennes liv skulle bli, om hon skulle kunna jobba, säger Lisa Guntram, universitetslektor vid Tema teknik och social förändring vid Linköpings universitet, som leder projektet.

De senaste åren har debatten om förlossningsskador varit intensiv. Genom föreningen Våga vägra förlossningsskador och hashtaggen #alltserfintut har kvinnor berättat om sina skador och dåligt bemötande i vården.

Många understryker att det är ett systemfel när det inte finns en struktur som fångar upp en.
Lisa Guntram

Under 2023 har regeringen satsat 1,7 miljarder kronor för att stärka mödra-, förlossnings- och eftervården. Trots den ökade uppmärksamheten finns väldigt lite forskning om bristningar av grad två – något som uppskattningsvis drabbar åtta av tio kvinnor som föder barn i Sverige. I sin studie har Lisa Guntram och kollegan Lisa Lindén, docent i genus och teknik vid Chalmers tekniska högskola, intervjuat 30 kvinnor som sökt vård för andra gradens förlossningsskador.

– De berättar om urinläckage, smärta och en tyngdkänsla i bäckenbotten, att det känns som att allt ska trilla ut, säger Lisa Guntram.

En del kunde inte längre springa, promenera eller rida. Andra kunde inte stå och laga mat, lyfta saker eller leka med sina barn. De bar med sig extra underkläder i väskan och på jobbet behövde de leta upp en toalett där de kunde sitta i en viss vinkel med benen mot väggen för att kunna bajsa.

– Många uttryckte att det kändes mindre att ha sex och de tänkte på hur underlivet såg ut och vad deras partner skulle tycka. De oroade sig för slidpruttar och urinläckage under sex. Men det tuffaste var ändå att stånga sig fram i vården.

Deltagarna tyckte att det var svårt att veta när de skulle söka vård. Vad räknades som allvarliga besvär och vad var bara saker som man helt enkelt fick acceptera om man hade genomgått en vaginal förlossning? Till slut stod de antingen inte ut längre eller fick höra från någon i sin omgivning att de inte skulle behöva ha det så här. När kvinnorna väl började söka hjälp fick många kämpa för att hitta rätt i vårdapparaten och upplevde att de inte blev tagna på allvar. Många fick höra att ”det här är vad man kan förvänta sig”.

– Det var psykiskt påfrestande. Det är inte heller lätt att prata med vårdpersonal om att man kissar på sig eller måste trycka genom vaginan på tarmen för att kunna bajsa.

Till slut kom de flesta av deltagarna i studien ändå rätt, fick hjälp och blev bättre.

– Många understryker att det är ett systemfel när det inte finns en struktur som fångar upp en, säger Lisa Guntram.

Seinab Hilowle, sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU

RFSU-kliniken i Stockholm har bland annat en mottagning för sexuell hälsa, och möter patienter med förlossningsskador av olika allvarlighetsgrad. Bristningarna påverkar ofta sexualiteten, berättar Seinab Hilowle, sexualpolitisk sakkunnig på RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Patienterna kan ha ont vid sex, låg sexlust, funderingar över hur deras vulva och vagina ser ut och en känsla av att underlivet känns annorlunda.

– Det kan kännas tabu att ta upp hur allvarlig skadan är och hur man mår av den, säger hon.

Det behövs mer sexologisk kompetens inom alla vårdyrken, konstaterar Seinab, kunskap om att förlossningsskador kan påverka sexualiteten och lusten.

Det kan kännas tabu att ta upp hur allvarlig skadan är och hur man mår av den.
Seinab Hilowle

– Vi ser ett behov av att våga prata mer om sexualitet och samlag med personer som fött barn.

RFSU ser även att olika människor får olika bemötande.

– Den som är icke-vit, trans eller har en funktionsnedsättning och som har smärta på grund av en förlossningsskada får inte lika bra vård som en vit cis-kvinna utan funktionsnedsättning. Den senare blir mer tagen på allvar och får stöd snabbare.

Inför riksdagsvalet 2018 startade RFSU kampanjen Mammalinjen för att bryta tystnaden kring förlossningsskador. Seinab menar att tystnaden nu är bruten, det talas mer om ämnet i dag, men att samtalet måste fortsätta.

– Många känner fortfarande en oro inför att föda barn och jag tror att en stor del av den oron handlar om förlossningsskador.

Illustration: Felicia Fortes

I sin studie har Lisa Guntram och Lisa Lindén även intervjuat 20 vårdgivare, allt från gynekologer till barnmorskor, fysioterapeuter och sexologer. Flera uttryckte samma frustration som vårdsökarna över att det inte finns något bra system för att följa upp patienterna. De menade att uppföljningen blivit bättre när det gäller bristningar av grad tre och fyra, men saknas för grad två. Det fanns särskilt en oro för patienter med allvarliga grad två-skador.

– En vårdgivare sa att ”det är dem som jag har mest ont i magen för, när jag släpper i väg dem från förlossningen”.

Flera vårdgivare jämförde med hur uppföljningen såg ut efter andra skador. Vid en knäskada bokas till exempel en uppföljning där fysioterapeuten bedömer rörlighet och funktion, och vidtar åtgärder om patienten inte kan göra vissa saker.

– En del vårdgivare blev ställda och frågade sig själva varför de inte hade samma uppföljningssystem vid förlossningsskador som vid andra skador.

En nyckelfråga handlar, enligt Lisa Guntram, om vad människor tar för givet. Något som hon menar behöver diskuteras både inom vården och i samhället i stort.

– Medicinsk humaniora, samhällsvetenskap och genusvetenskap kan bidra med verktyg för att få syn på normer och antaganden; om vi inte vet om dem kan vi inte börja jobba för att få bort dem.

Kvinnan i studien som knappt vågade nudda sitt underliv på grund av smärtan fick även hon stånga sig fram i vården – men fick till slut bra hjälp. När Lisa Guntram intervjuade henne hade hon nyligen börjat känna att det fanns en framtid där förlossningsskadan inte skulle begränsa henne på samma sätt.

– Hon jobbade fortfarande inte heltid men kände hopp om att det skulle bli bättre, säger Lisa Guntram.

Text: Jennie Aquilonius